|
Nonsens och tankar-för-stunden! |
||||
|
|
||||
|
"Det är ni som är de konstiga - det är jag som är normal" |
||||
|
(Dagboken bakom lösen som jag skrev i från juni-08 - sept-09.) |
||||
|
|
||||
|
15 September 2011 Har precis haft mor min med karl på besök från Finland. Tre dagar har jag fått träffa henne/dem, innan de återvände hem igen. Har inte träffat mamsen sedan jag var till dem till midsommar förra året så ... som ni förstår blir det lite extra känslosamt när vi väl träffas. De kom till Sverige redan i fredags, men första dygnet hade min bror "bokat" dem. ;-) I lördags var det sen släktträff hos systerdottern Tanja med familj. Vi åt, drack och pratade, pratade, pratade. Och kramades en del också. :-) Söndagen var mamsen "bokad" hos syster min, men på måndagen var hon bara min, äntligen! hahaha Vi var på shopping/fikarunda i Nynäs big city, bara mamma och jag. Därefter blev jag bjuden på lunch på restaurang av mamsen och hennes karl och på kvällen var vi först till mig (klippte mamma min) och sen till syrran en sväng. På tisdagen tog Johan och jag med mamma och karln hennes till Johans domäner på Ornö. Vi åt lunch med hans mor och bror och hade det så mysigt så. Åkte på sightseeing över hela ön, så att mamma skulle få lite inblick i var det är jag befinner mig, när jag är därute. Hon förstod att jag trivs där, sa hon. Redan när jag var tonåring sa mamma till mig att jag borde bli bondmora, eftersom jag alltid gillat lantliv, djur, natur och inte har något emot att vara i mitt eget sällskap längre stunder. Och hon har rätt - jag trivs verkligen med lanttempot - mycket bättre än med stadsditot! Mot kvällen i tisdags körde vi in dem till Vikingterminalen, eftersom de tyvärr skulle hem igen. Grät floder när vi sagt hej då. Känns så vemodigt att vi träffas så sällan, men, men ... nu är det som det är med den saken.
Lite mer foton från sistone ->
Utöver det då ... Ja ... mår skit faktiskt. På alla möjliga vis, men främst för att jag IGEN fått tillbaka mina enormt många extraslag på hjärtat, (vilket för mig livrädd, mer ångestfylld och får mig att knappt våga röra på mig ...), men också för att jag vantrivs med min stora viktuppgång (genom den antidepressiva medicinen) och för att jag faktiskt har mer ångest än jag tycker att jag borde ha när jag nu medicinerar igen. Allt känns rätt motigt, ärligt talat. Trist som fan! Var och träffade psykläkaren i tisdags och han tyckte att vi skulle försöka ändra min medicinering för att jag skulle kunna få slippa så stor viktuppgång. Saken är ju bara den att det är ett rent HELVETE att trappar ur/in den här typen av mediciner. Man mår sju resor värre X antal veckor innan det eventuellt vänder igen - beroende på om medicinen överhuvudtaget verkar. Vet inte hur jag ska orka med ett sådant laborerande?!?. Och samtidigt är det ju tröstlöst att ha det som jag har det. Fan också! :-( Begriiiiiper inte varför min kropp måste reagera med så mycket övervikt varje gång jag medicinerar?!? Och det oavsett vilken antidepressiv jag testar. Det är samma sak varje gång och med varje sort. Så jävla tråkigt! Jag har inga problem med att gå upp lite i vikt men när det blir såhär, att det rör sig om uppåt 30 kilo och de kilona gör mig klumpig och otymplig (och dessutom är det ju inte hälsosamt att släpa runt på massa extrakilon i onödan!) så är det fan inte kul någonstans! Men jag har ändå föredragit det, framför att leva dygnet runt i fullständig panikskräck, vilket jag gör medicinfri. Pest eller kolera, pest eller kolera ... bläää. Lägger apropå ingenting in några bilder från när sonen gästsjöng med sin fars och bonusmors band i somras. Han är så duktig så! :-)
Jo, pluggar ju Psykologi B på distans nu under hösten också. Spännande, men lätt omtumlande redan också. Trots att jag själv gått i terapi från och till sedan jag var 14 år gammal så har det vi just nu jobbar med i kursen aldrig kommit upp - nämligen Anknytningsteorin. Alltså, den för den mentala biten livsviktiga anknytning man som människa får till sin mor/far/annan omsorgsperson det allra första året/åren i livet. Det är redan där man lär sig tillit, trygghet, närhet till/med andra människor och får man inte den viktiga delen med sig, alltså inte har någon specifik anknytningsperson och/eller har en sådan som är frånvarande/ambivalent, ja ... då får man för resten av livet svårt med att känna tillit, knyta nära kontakter, etc. Detta finns det studier på sedan 50-talet, vilka senare bekräftats genom ännu mer vetenskapliga studier. Helt logiskt såklart att det är/blir så, men ändå ... har aldrig ens funderat på just den delen av mitt liv tidigare (har haft så många andra delar att tampas med och orka acceptera...) och att nu göra det gör mig faktiskt ännu mer sorgsen och ger mig än mer ensamhetskänslor. :-/ Har ALLTID känt mig just jävligt ensam. Oavsett hur många människor jag råkar ha omkring mig. Ensam ända in i själen, så att säga. Har alltid känt mig till besvär, utanför, annorlunda och som sagt - ensam. Anknytningsteorin ger mig en del aha-upplevelser därför. Pratade med mor min om saken också, nu när hon var här och tyvärr fick jag ju då bekräftat att jag inte hade någon sådan självklar, regelbunden omsorgsperson från start. Min far var inte riktigt ... tillförlitlig ... så mor min var tvungen att arbeta i princip från min födsel, för att försörja familjen och någon bra dagmamma gick inte att hitta så jag hattades hit och dit till den ena skummisen efter den andra under min barndom. Hemskt och sorgligt att tänka på och som sagt ... tyvärr har det nog garanterat hjälpt till att göra mig så ångestfylld och ensam i själen som jag alltid känt mig. Klandrar dock inte min mor. Hon hade inget val. Men det hjälper ju inte mig, dessvärre. Nåja, det är som det är. Tycker ändå det är lite mysko att INGEN terapeut under alla dessa år tagit upp anknytningsteorin med mig?!? När den nu är så grundligt studerad inom psykiatrin, menar jag. Den enda som alls snuddat vid ämnet är min senaste tillskottsterapeut. Min psykosomatiskt utbildade sjukgymnast. Hon frågade mig ganska omgående, då jag började hos henne för drygt ett år sedan, hur min allra första tid i livet såg ut och vad jag hade för relation till min mamma. Kunde inte exakt svara henne på den frågan, eftersom den som sagt aldrig direkt funnits hos mig tidigare, men nu vet jag - och den vetskapen känns inte sådär tiptop precis. :-( Minns också med bedrövan att jag ofta redan som tonåring undrade varför jag alls fanns till. Tyckte redan då att tillvaron mest var en plåga. Har alltid (eller så länge jag kan minnas i alla fall) varit extremt allvarligt lagd, känt mig ensam som sagt och avundsjukt tittat på alla mer lättsamma, lekfulla, obekymrade människor omkring mig och undrat varför inte även jag kunde få bli sådan. Men med facit i hand är det ju inte alls konstigt ATT jag är som jag är. Vore mer konstigt om det liv jag levt, från uppväxten till idag, inte skulle satt djupa spår. Faktiskt. Det värsta är ju att även när jag känner till orsak-verkan (vilket jag på många områden gjort under många år nu) så fortsätter ångesten att göra mitt liv till en ren pina. Jag kommer så att säga inte åt den. I huvudet känner jag mig ytterst sällan stressad, men min kropp beter sig som om jag vore konstant jagad. Har en adrenalinnivå som är helt horribel, rent utav. Och hur jag än försöker, med terapi, sjukgymnastik, träning, akupunktur, massage, mindfulness, självkännedomskurser, ännu mer terapi, så kan jag inte lugna ned kroppens autonoma system. Det är som fastetsat i hela mitt inre. Tröstlöst som fan! :-/ Jaja ... ska sluta gnälla för den här gången nu ... Godnatt!/Tette. --------------------------------------------------------------------------------------- 6 September 2011 Fan, fan, fan ... är ungefär vad som ryms inom mig just nu. Blandat med en massa sorg och rädsla. Bara mysfeelings med andra ord ... :-/ Blir så jävla TRÖTT! På mig själv mest. På att jag är så jävla korkad att jag gång på gång på gång försöker tro på människor. På att min skalle omvandlar all form av stresskänslor till fysiska symptom som gör mig mer eller mindre skräckslagen och handikappad. På att jag aldrig verkar kunna ge mig själv någon slags lugn. :-( Just nu sitter jag här med hoppande hjärta och undrar hur jag ska stå ut med att ha återfått det vidriga symptomet?!? 29 Augusti 2011 Jaha, vad sa ni nu då - en uppdatering bara tre dagar efter den senaste!?! ;-) I fredags var darlingen och jag ned till Glade Kocken (samma ställe där jag alltså trubadurade två dagar förra veckan) och lyssnade på Bröderna Arnehall och åt buffé. För ovanlighetens skull intog jag en del alkohol och blev i och med det lite mer festsugen än vanligt så ... när GK stängde (22-tiden) fortsatte vi ned mot hamnen, där andra musikervänner till mig spelade. Största överraskningen under kvällen var att min bror plötsligt dök upp där. Han skulle delta i lördagens årliga seglarcup. Kul att träffa honom, det var ett tag sedan sist. Han har varit jävligt sjuk under våren, men verkar nu på bättringsväg, tack och lov. Vi hade en riktigt trevlig kväll och kom hem vid 01.30. Lördagen hade vi tänkt tillbringa på samma vis som fredagen, men både Johan och jag var helt slut (man börjar väl bli gammal, haha), så vi bestämde oss för att stanna hemma istället. Och tur var väl det, för 03 fick jag ett samtal från SÖS-akuten. Det var angående sonen min. Han hade tydligen fått en flaska drämd i skallen, på ett utehak i Stockholm. Svimmat av flera gånger, blödde ymnigt och blev transporterad med ambulans till sjukhuset. :-O Sekunderna innan jag fick klart för mig exakt hur allvarligt det var, höll hjärtat på att stanna! Såg framför mig hur han blivit knivhuggen eller liknande och nu låg halvdöd. HUGALIGEN!! Hemskt! Hur som helst - tog bilen in och möttes av en genomblodig son. Lilla gubben. :-( Eftersom han svimmat av flera gånger skickades han på CT-skallröntgen, för att utesluta inre blödningar. Som tur var såg det ok ut och vi fick åka hem, med förmaningen att sonen skulle ta det LUGNT ett dygn och jag skulle ha noga uppsikt över om han började bete sig mysko på något sätt. Tydligen är risken för blödningar i hjärnan rätt stor under första dygnet, när man fått en så pass redig smäll. Läskigt som fan! Under timmarna på akuten lärde jag/vi känna en annan grabb (som varit på samma club som sonen) som låg inne för liknande skador och vars mor också hon blivit inkallad. Hela akuten såg ut som ett slakthus för ungdomar, förövrigt. Trasiga, blodiga, mer eller mindre packade ungdomar låg i varje akutrum, plus i hela korridorerna. Kändes som man blivit inkastad i någon zombieskräckfilm. :-o Helt absurt alltihop, rent utav. Poliser, väktare, läkare, sköterskor trängdes med varann bland alla patienter. Tydligen var detta en rätt "normal" tillvaro för dem - en helgkväll. Personalen måste ha nerver av stål, helt klart! Den andra mammans grabb musicerar, precis som min son och bland det första vi gjorde när vi sovit några timmar efter hemkomst, var att bli FB-vänner med dessa trevliga människor. Vem vet, kanske har jag fått en ny blivande god vän och sonen en blivande vän/spelpolare? Skulle ju vara lite kul faktiskt! :-) Sonen mår nu mycket bättre och det kritiska dygnet har passerat. Känns gott! Men även ännu mer lite oroligt kommer det ju nu kännas nästa gång han åker till Stockholm för att festa. Har känts rätt olustigt redan innan. Men men ... han blir 20 i år så jag får ju snällt acceptera att han åker dit när/om han vill. Har börjat läsa en ny (för mig ny) blogg förresten. Lady Dahmer, kallar sig kvinnan som innehar den. Hon tar upp ämnen som jag själv alltid tagit upp i RL. Ämnen som alltid får försvaras/förklaras i sten. Viktiga ämnen om genus, feminism och invanda normer. Och precis som jag alltid fått höra, så får hon en hel del kommentarer som vill påstå att hon är bitter, rabiat, inbillar sig, etc etc. Så jävla tröttsamt att folk inte kan se klart och erkänna att hela jävla samhället är styrt av färdiga mallar för hur vi ska uppföra oss och se ut. Speciellt vi kvinnor. Jaja ... har blivit för gammal och trött för att orka traggla detta (för döva öron) i all oändlighet, så därför hänvisar jag till Lady Dahmers sida. Hon skriver ändå ungefär exakt så som jag själv skulle gjort. Gå gärna dit och läs själva! Idag har jag startat min Psykologi B-kurs på distans. Skitkul! Har även sökt till en kurs som heter "Kreativitet och hälsa", men vet inte ännu om jag blir antagen. Just nu står jag tydligen i kö för den. Psykologin innefattar 25% studietid. Så även den andra kursen. Blir jag antagen även dit så kommer jag alltså plugga på halvtid under hösten. Ser fram emot det! :-) Nej, nog för idag. Ha det gott till nästa gång!/Tette. --------------------------------------------------------------------------------------- 26 Augusti 2011 Jahaja ... där var den sommaren slut och det tycker jag är jävligt skönt! Står inte uuuut med den hetta som varit hela sommaren i år! Vidrigt! Läser här och var att det tydligen ska ha varit mycket regn i sommar?!? :-o Inte där jag befunnit mig i alla fall (i Nynäshamn och på Ornö). Här har det tusan varit hett och sol mest hela tiden! Svettas på ett helt onaturligt vis sedan några månader tillbaka. Plötsligt blir hela huvudet som en hettande boll och strax därefter ligger det ett äckligt klibb över hela jävla mig. Till och med utanpå fingrarna, ligger svettpärlor. Känns som att hårbotten inte varit torr en minut ens, denna sommar. Är konstant blöt/fuktig där. Misstänker helt klart att jag befinner mig i klimakteriet! Mensen har nämligen också varit oregelbunden under senaste året. Fick min första mens när jag var blott 10 år gammal och sedan dess har den kommit exakt vart 25:de dag - år ut och år in. Tills nu då. Nu kan den komma två gånger på en månad och/eller hoppa över en månad. För min del får den mer än gärna försvinna för gott och helst direkt så jag slipper skiten! Har dock läst att man kan tvingas ha det så här - svettningar, hjärtklappning (vilket jag ändå alltid har, så jag tror inte just den biten kommer kännas direkt påträngande för mig ...) och oregelbunden mens - i tio års tid !!!! innan mensen helt försvinner och hormonerna till slut lägger sig på en jämn, låg nivå. Herregud - hur ska man stå ut med det i så fall?? :-o Men vem vet, jag kanske har tur och det går betydligt snabbare. Hoppas!
Som sagt, har varit mycket ute på Ornö i sommar. Där darlingen, Johan, är uppvuxen och har hus och där delar hans släkt bor. Jag har målat väggar, pysslat och rensat "svärmors" källare. Vi har grillat, umgåtts, badat och haft det mysigt. Dottern min och barnbarnen var med ut några dagar och logerade då i en husvagn som Johan har på sin gård. Ett riktigt äventyr, tyckte barnbarnen. :-) De fick även åka traktor, både i traktorn och i skopan. Elvis fick till och med prova att köra traktorn själv. Han var saaalig. :-) Mer då ... jo, har fortsatt min träning 2x i veckan. Trots det och trots mycket fysiskt arbete och hundpromenader, så fortsätter min vikt uppåt, tyvärr. Blir så less på att de antidepressiva medicinerna gör så med min kropp!! Aptrist, rent ut sagt! Särskilt som jag inte verkar ha något val, utan måste medicinera för att överhuvudtaget ha något som liknar ett liv. :-( Har aldrig varit så fet som nu i hela mitt liv förut. Inte ens när jag kommit in på BB, höggravid!! :-o Då förstår ni ju själva hur okul det är! :-/ Jaja ... ska försöka acceptera att det är så nu och sluta gnälla, men det är fan inte lätt ... Något positivt igen så - Har ÄNTLIGEN kommit mig för att sjunga/spela offentligt igen och även om jag själv tycker att det både låter och känns rätt uselt så är jag glad över att jag kommit igång igen. Klart som fan att det inte låter så bra som innan när jag knappt tagit en ton/spelat ett ackord på flera år! Men med mer regelbundet repande så blir det förhoppningsvis bättre och lättare snart igen.
Spelade ihop med en musikervän under två augustieftermiddagar/kvällar på Glade Kocken i Nynäshamn.
Duktiga sonen min var med och gästsjöng ett par låtar också. Här kan ni se/höra det. :-) Inspelat med en mobil.
Avslutar med en bild på mitt nypermanentade hår! Har inte permanentat mig på säkert uppåt 15 års tid, men nu så! Sonen min går ju nu sitt sista år på frisörsutbildningen och han fick då den stora äran att öva permanentteknik på mig, hehe. OBS! Om någon tycker att lockarna ser lite "slappa" ut, så är det inte hans fel, utan mitt! Som den frisör jag själv är lade jag mig såklart i hur/vad han skulle göra och jag beordrade honom att använda gigantiska spolar! Jag klämmer hellre upp lockarna och har det lite "slappt", än ser ut som pudel! :-)
Ses igen, när jag nästa gång känner för att klottra lite här! ;-) Ha det gott så länge!/Tette. --------------------------------------------------------------------------------------- 1 Juli 2011 Oups, där försvann tiden igen, utan några anteckningar här. :-o ;-) Nåja ... vad har så skett sedan sist ... en hel del ... Bland annat har duktiga bonusdottern tagit studenten och det firade vi genom att ha kalas för henne i hennes mors och bonusfars trädgård. Blev lyckat och bonusdottern var nöjd och glad! :-)
Mitt äldsta barnbarn Elvis har haft skolavslutning också och till hösten börjar han redan i tvåan, stora killen.
Och mer då ... Jo, en hel hög med grilldagar/kvällar har vi haft på vår söta bakgård, förstås. Älsklingen Johan som aldrig hade grillat i hela sitt liv när vi träffades för snart tre år sedan, har nu utvecklats till en grillmästare, hehe.
Midsommar firade vi på Ornö, där älsklingen har hus och där delar av hans släkt bor. Vi firade tillsammans med Johans mor, hans kusin med två barn och Johans exsvåger. Plus My och två andra hundar.
Avslutar med den här fina bilden på min goa son.
Hoppas ni alla har en bra sommar i hettan! Själv är jag INTE förtjust i stark värme, men men ... snart är det höst igen! ;-)/Tette. --------------------------------------------------------------------------------------- 8 Juni 2011 Sedan sist har jag, darlingen (som heter Johan) och Lilla My varit till Ljusterö. Fem soliga, sköna dagar var vi där. Huset vi bodde i har Johan byggt och detta är tredje sommaren på raken vi är dit och bygger till diverse saker. Eller nja, Johan bygger - jag solar och har det bara allmänt gott! ;-)
Idag tar min duktiga bonusdotter studenten. G R A T T I S Johanna! Vid 12.00 ska vi packa bilen full med Johan, mig, min son, min dotter och mina två barnbarn (vi har en Van som rymmer 8 personer). Plus Lilla My, en massa mat och presenter och bege oss till studentfirandet. Först utspring på Rönninge gymnasium, sedan trädgårdsfest hos bonusdotterns mor. Synd att solen inte skiner idag bara, men den kanske dyker upp innan firandet startar?! Man får hoppas! Ha en bra dag!/Tette. --------------------------------------------------------------------------------------- 1 Juni 2011 Helgen som gick har tillbringats på Ornö, tillsammans med delar av darlingens släkt. Mysigt!
Väl hemkomna på söndagseftermiddagen igen, blev jag firad på Mors Dag av mina goa ungar (19 och 27 år gamla nu). Tack för det! :-)
I måndags gjorde jag absolut ingenting, vilket var jävligt skönt! Tycker att det är skoj att umgås i stunder men det tar också en otrolig massa energi från mig, eftersom jag inte är den tysta, osynliga typen i sociala sammanhang så ... kände mig helt urlakad och behövde verkligen en tyst, lugn dag bara för mig själv. Igår, tisdag, var jag iväg och tränade. Utöver mitt normala pass (50 minuter mixad konditions/styrketräning) återupptog vi en stunds boxning på det idag. Började mitt tränande hos sjukgymnasten med just boxning, men vi lade det åt sidan efter ett antal gånger, eftersom det tog för mycket på mina krafter. Får se om det fungerar bättre nu då?!? Det är ju KUL som fan att boxas, men som sagt, enormt jobbigt också. Idag ska jag städa och sen väntar jag hem älsklingen från Ornö igen, där han mekat bil ett par dagar.
Meningen är att vi imorgon bitti ska sticka iväg till Ljusterö, där han ska arbeta och jag ska sola (kanske även bada) och bara ha det skönt. Vi har varit iväg till samma ställe på Ljusterö två somrar tidigare. En paradisliknande plats med egen brygga vid havet. Hoppas alltså på bra väder, tack! ;-) Men innan dess ska jag även hinna med ett till träningspass i eftermiddag och på det lite Mindfulness-övningar hos sjukgymnasten. Begriper inte hur och varför de antidepressiva gör mig så jävla fet jämt?!? Och det nu TROTS ihärdig, regelbunden träning sedan i höstas! Obegripligt! Jag äter dessutom extremt mycket nyttigare än de flesta andra (massor av fibrer, frukt och grönt) och ändå - ändå blir jag bara rundare och rundare. Tråkigt som jag vet inte vad! Men å andra sidan - igen - klarar ju uppenbarligen inte av att leva utan medicinen heller, så jag har inget val helt enkelt, än att rulta runt. :-/ Jaja ... skit samma nu. Får väl vara glad så länge darlingen min tycker/säger att HAN tycker att jag är vacker och skön, oavsett min vikt! ;-) Nej, dags att sätta igång dammsugaren då!/Tette. --------------------------------------------------------------------------------------- 23 Maj 2011 Tänkte chocka er lite, genom att skriva här för en gångs skull. ;-) Har ju inte skrivit öppen, regelbunden dagbok nätledes på åratal, efter mina dryga tio år som daglig uppdaterare av densamma, men nu kände jag plötsligt för att plita ned några rader här. Om den lusten sen är bestående eller inte, återstår att se. Kanske blir det bara den här gången på länge igen, eller så ger det mersmak. Who knows?! ... De senaste snart tre åren (alltså sedan sist jag skrev dagbok mer seriöst här) har jag i korthet ... * Träffat en ny man. <3 <3 <3
Den 16 augusti -08, träffade jag honom (J) på en lokal pub och i princip har vi varit ett par sedan första gången vi såg varandra. Vi är förlovade sedan den 16 augusti -09. J har, liksom mig, två "vuxna" barn och är född/uppvuxen på en skärgårdsö. Vår relation är extremt ... sprakande (den bästa beskrivning jag kunde komma på just nu, hehe). Ingen risk att man tråkas ihjäl i alla fall. ;-)
* Gått i KBT (kognitiv beteendeterapi) och avslutat den igen efter ca. ett år, eftersom den inte fungerade på mig. * Haft hjärnhinneinflammation. Fick det i maj -09 och det tog ett år minst innan jag kände mig något sånär återställd efter den åkomman. * Börjat i KPT (kognitiv psykoterapi), vilket jag fortfarande går på. (Började våren -10) Inom kort ska jag även genom KPT:n få ta del av Mindfulness-övningar. Spännande! * Återupptagit antidepressiv medicinering (väldigt motvilligt, men jag hade inget val till slut ...) och såklart gått upp en massa i vikt igen. TROTS att jag nu äter en sort som man inte lika lätt ska gå upp av. Det skiter min kropp i - något i de antidepressiva, vilken sort det än må vara (har provat ett rätt stort antal vid det här laget ...) har den bieffekten på mig, TYVÄRR. Men vad fan gör man?!? Känns ju rätt meningslöst att vara smalare om jag inte har något som ens liknar ett liv då, för så illa har det blivit med åren. Jaja ... förhoppningsvis vänjer jag mig vid att se konstant höggravid ut och känna mig som en uppstoppad korv?! haha ... * Opererat vänster armbåge (juni -10) pga. Ulnarisinklämning. Tyvärr hade jag gått med det så länge innan jag sökte hjälp, att jag för alltid kommer att ha nedsatt styrka i vänster hand, plus få dras med att lill/ringfinger och yttre delen av handflatan är kroniskt bortdomnat. Det ger en del problem faktiskt. T.ex med gitarrspelandet. Men, men ... * Börjat i kombinerad kroppskännedomskurs/fysisk träning 2 gånger per vecka, hos en psykosomatiskt inriktad sjukgymnast. Påbörjade detta under sensommaren -10. Utöver de stolparna så kan jag förtälja att barn och barnbarn mår bra och vi har alla en tät kontakt.
Har även fått en bonushund. Lilla My heter hon och är en Schabrador (schäfer och labbe) på snart åtta år. 
Ja, tror jag avslutar där för idag. Som sagt - vem vet, jag kanske får en nytändning nu gällande dagboken. Eller inte. Vi får väl se. ;-) Må gott, gott folk!/Tette. --------------------------------------------------------------------------------------- 14 Oktober 2010 Hittade detta frågeformulär hos systerdottern Saija och då jag älskar egoenkäter av det här slaget så lägger jag in det, med mina svar, här. ;-)
/Tette. 22 Augusti 2010 Här finns en blogg jag skriver sporadiskt i - om någon är intresserad. ;-) 11 September 2009 - 11.45. Bara en kul text, hittad hos Annelie: * En vuxen kvinna är billigare att dejta. En yngre kvinna
kostar minst 12 öl, medan en vuxen kvinna vill ligga med dig redan
efter en kopp te. Loppu!/Tette. 14 Augusti 2008 - 13.55. Jag svarade ju ett inlägg i gästboken med att jag skulle försöka orka/hinna skriva även lite i den här öppna dagboken men ... känner nu att jag lovade för mycket. Det handlar i och för sig inte om ork/tid utan om att jag verkligen verkligen inte har lust att delge vissa personer ett endaste smack om vad som sker i mitt liv överhuvudtaget. Nada! Och då får ju dessvärre de bli lidande som jag inte heller släpper in i min låsta dagbok. Sorry men det är så jag känner och så länge jag känner så så måste jag utgå från den känslan. Jag har ju inte skrivit här på jättelänge innan jag nu började nyligen igen så att jag inte längre skriver dagbok borde de flesta hunnit vänja sig vid. ;-) Jag är därför övertygad om att ni överlever utan mina anteckningar även fortsättningsvis. Och OM jag längre fram känner att jag igen skiter i vem som läser här i den öppna boken så skriver jag här igen. Men just nu går det inte utan att jag då skulle bruka våld på mig själv och det gör jag inte. Må gott!/Tette. 13 Augusti From nu skriver jag dagbok bakom lösen. OM du känner att du tillhör den skara jag kan lita på och kan ge mig någon slags information om vem du är så maila mig om du är intresserad av att kunna komma in i den låsta sidan. Men bli inte ledsen om jag ändå säger nej, det är för att jag i dagsläget känner att jag verkligen, verkligen inte vill ha in obehöriga och är alltså inte något personligt mot just dig! /Tette. 11 Augusti 2008 - 19.00. Tyvärr gott folk så känner jag inte för att skriva öppet längre. Jag vill veta vem som läser min dagbok eftersom det finns människor jag INTE vill ska läsa den i dagsläget. Därför kommer jag inom kort att öppna en lösenordsskyddad sida dit långt ifrån alla kommer att få tillgång. Jag är ledsen men det är så det känns just nu helt enkelt. I gengäld kommer jag ju då att kunna skriva betydligt mer "naket" än jag hittills gjort i en öppen dagbok såhär. Om jag nu känner för det. Vet inte riktigt hur jag ska lösa frågan om vilka jag ska släppa in där sen. Kommer förmodligen inte släppa in någon som jag med säkerhet VET inte tillhör den skara jag inte vill skriva för längre. De jag är osäker på vilka de är kommer nog därför dessvärre att nekas inträde. Kanske behåller jag även den här dagboken och skriver mindre närgånget i den, så att det finns fler ingångar, så att säga. Vi får se hur jag gör. OM du känner att du tillhör den skara jag kan lita på och kan ge mig någon slags information om vem du är så maila mig om du är intresserad av att framöver kunna komma in i den låsta sidan. Men bli inte ledsen om jag ändå säger nej, det är för att jag i dagsläget känner att jag verkligen, verkligen inte vill ha in obehöriga och är alltså inte något personligt mot just dig! Lyckades med dotterns pixliga kamera få fram några foton på mig och Tilly, när vi var ute i regnet igår. It´s raining men - nä, tyvärr inte, hehe. tssss ...
Kom igen nu Tilly, titta in i kameran en sekund - sådär ja, duktig hund! ;-)
Återkommer när lösenordsskyddade sidan är skapad./Tette. 9 Augusti 2008 - 16.00. Hm .... hade kallt räknat med att jag skulle må bättre idag och kunna gå ut och inta lite dövande alkohol men icke - är fan ännu sjukare nu. :-O :-( Shit också! Hur som helst har barnbarnen varit här över natten och det gick som vanligt hur bra som helst. Sonen min var hemma också och hjälpte mig en hel del, både med ungar och jycken. Han är go han, min son! Barnbarnen är nu hämtade av sin mor igen och sonen är hämtad av sin far, för en ny pappavecka. Så bara jag och Tilly är kvar hemma. Och som sagt, då hade jag tänkt passa på att partaja lite. Det lär jag inte orka som jag mår nu i alla fall så det får väl bli soffsittande med en film och popcorn istället då. Sent igår kväll fick jag en kort sekund av positivitet inom mig. Helt jättemärkligt, har inte känt någon positiv känsla på flera år tror jag. Inte på det viset som igår i alla fall, fylld av någon slags jävlar anamma och ... hör och häpna ... hopp. :-O Kände att jag ville försöka göra något på allvar. För att hjälpa mig själv att bli "människa" igen. Detta var vad jag tänkte att jag ville/skulle göra framöver: * Gå i den nya terapin (som börjar nästa vecka) med öppet sinne på allvar! Att jag ens en stund kände att jag VILL något var helt fantastiskt. Sen gäller det bara att hitta den känslan igen utan att kroppen tar över och plågar mig så mycket att jag inte kan känna det - för det är så det varit länge nu och är ännu. :-/ Jaja, är i alla fall glad över att ha känt mig hoppfull en liten glimt ändå. Det var så länge sedan att jag knappt kom ihåg att man kunde känna så. Lägger in en låt här - det är FORTFARANDE min absoluta favoritsångare/musiker/låtskrivare och låt - alla kategorier!! Just nu känner jag extra mycket för texten dessutom.
Och minns fortfarande när jag hörde den här låten första gången och var helt hundra på att det var en medelålders, stor, svart man som sjöng (såg honom alltså inte) och det visade sig vara en tanig, vit 17-åring. :-O Oups. Jonny Lang - Lie To Me - mer av Jonny Lang kan ni se/höra på hans hemsida! Enkäter och tester är ju bara sååå kul - den här "snodde" jag från Jerry!
Må gott!/Tette. 7 Augusti 2008 - 15.30. Åh, det är så syyynd om mig - jag är kanonförkyld och fryser som en hund. (Inte för att de hundar jag haft så ofta sett ut att frysa, hehe). Har knappt varit utanför dörren senaste dagarna, har ont i varenda jäkla led i hela kroppen och huden är öm så att kläderna gör ont att ha på till och med. :-( Stackars mig va?! ;-) Det är tur att sonen är hos mig den här veckan, annars hade jag blivit tvungen att lära Tilly gå på toa som en vanlig människa! hehe Och imorgon var det ju tänkt att jag och Tilly skulle träffa den familj som är intresserade av henne här i min kommun, men det blir vi nog tvungna att skjuta på till nästa vecka nu. Har dessutom planerat att ha barnbarnen här imorgon över natten. Får se om dottern fortfarande tycker att det är en bra idé när jag är såhär hängig. För smittans skull menar jag. Å andra sidan så var de här en sväng precis innan det bröt ut ordentligt så de är nog redan smittade i så fall. Till något jag måste skriva men inte tänker utveckla vidare här ... Ibland blir jag mer förundrad än normalt över hur mysko vissa människor beter sig mellan varven. :-O Tror att en del faktiskt på allvar tror att jag är gjord av sten och därför inte kan göras illa. :-( Jaja ... försöker bortse med det men det är inte lätt alltid ... Hittade hos Annelie ett personlighetstest - så här blev mitt resultat: Tette Merios personlighetstyp: /Tette. 4 Augusti 2008 - 14.45. Regn, regn och mera regn. Så har vädret sett ut i princip konstant sedan jag skrev sist här. Inte för att jag bryr mig särdeles. Dels är jag som min syster Paula, inte så förtjust i stark värme. Dels har jag ändå inte tillgång till båt längre och inte har jag haft möjlighet att åka till havsstugan i Hangö i år heller så ... Shit the same vad det är för jäkla väder. :-/ Var hur som helst ute på pubrunda hela helgen igen. Men vädret gjorde att vi inte var så många ute, vilket ju var lite trist. Helgkvällar får det gärna vara ljummet och uppehåll så jag kan festa i godan ro och det helst tillsammans med lite fler än att det knappt fyller en halv pub tack. hehe. ;-) Det här är nog den mest menlösa sommar jag upplevt så här långt faktiskt. Till och med de somrar jag som yngre var egenföretagare (frisör) och inte hade mer än runt 3 dagar semester var mycket bättre än detta! Då hade jag åtminstone både kärlek och pengar och ork i kropp och själ att alls kunna "ta in" något vettigt. Nu är det mesta bara en sorglig, tragisk sörja av ett .... ingenting. :-/ Nja, jag har ju mina barn och barnbarn att glädjas över i alla fall. Önskar dock att jag hade lite mer energi att uppbringa för att också faktiskt kunna ägna mig mer åt dem. Älskar dem oerhört! Men har som sagt inte kraft nog att kunna göra så mycket annat än att bara prata och gosa lite. Skulle vilja kunna/orka göra så mycket mer! Och Tilly ... det är jäkligt jobbigt att ens försöka hitta ett nytt hem åt henne. Bara själva tanken på att ge upp henne, (FAST det är främst för hennes välbefinnandes skull!), är hemsk. Men det funkar ju bara inte för mig att sköta henne ensam, så är det nu bara. Hon förtjänar mycket mer än en matte som bara fungerar på halvfart och på halvtid. Vi ska hur som helst träffa en ny familj på fredag eftermiddag och se om Tilly skulle kunna passa hos dem. En stor fördel med dem är att de bor i samma kommun som mig, vilket ju skulle innebära att jag även fortsättningsvis lättare skulle kunna besöka henne och ha lite mer inblick i hur det hela fungerar. Vi får se hur det går. Efter förra torsdagens "miss" är jag lite mer skeptisk denna gång ... GUD vilka muntra anteckningar jag bjuder på! hehe Sorry, men jag kan ju inte sitta här och ljuga och spela teater. Det är som det är med allt just nu, varken mer eller mindre. Men den här veckan har jag i alla fall sonen boende hos mig, vilket är skönt. Han har verkligen kommit igång med sitt musicerande nu. Han sjunger/spelar gitarr och komponerar låtar mest hela dagarna faktiskt. Underbart att höra! Och han är duktig som fan dessutom! :-) Själv sjunger jag mindre och mindre. Kan knappt sjunga längre. Låter förjävligt i mina egna öron, rösten liksom spricker stup i ett. Som en pojke i målbrottet ungefär, som provar att sjunga. Hade hoppats på att det bara var något tillfälligt, för att jag var för ledsen för att orka sjunga, men ju längre tiden går ju mer tror jag att rösten faktiskt är sabb. Av rökning och ständiga magsyror som fräter på stämbanden, från mitt magmunsbråck. Spelade under helgen hur som helst in min senast skriva låt ändå. Gör alltid så när jag skriver musik, spelar in dem en kvart efter att de är färdiga, för att få en "slaskkopia" att sedan finjustera. Om jag nu kommer så långt, har inte riktigt ro till finjusteringar längre heller. De två senaste låtarna ligger hur som helst under "Kreativt >Musiken" -sidan, om någon vill höra slaskarna. ;-) Må gott!/Tette. 1 Augusti 2008 - 02.00. Nej, det funkade inte. (FAN OCKSÅ! :-() Det lät bra i teorin men visade sig inte fungera i praktiken, men det berodde inte på Tilly - hon uppförde sig exemplariskt och jag är riktigt stolt över henne. Tack igen förresten systeryster, för att du gjorde mig/oss sällskap hela dagen. Puss! (Inte för att jag tror hon läser här, hehe, men ändå.) Och Tack till L & T för lånet av bilen! :-) Karin skriver om prinsar i min gästbok - alla de tusen som ska ploppa upp när jag minst anar det, hihi. Tss ... Tack Karin, förstår att du vill trösta mig med de orden men näe - jag har nog som sagt var förbrukat min prinskvot vid det här laget och det med råge. Och utöver det så känner jag mig numera bara trött, gammal, ful, sjuk, pank, nyttolös och väderbiten så jag tror inte att några prinsar kommer ridande ... FAKTISKT! hahaha ;-) Skulle möjligen vara någon blind, döv och desperat en i så fall. Känner du några sådana så skicka hit dem du. tssss ;-D hehe Men i vilket fall som helst lär det säkert bli pubrunda till helgen igen. Jag behöver ju inte sitta och stirra på väggarna bara för att jag inte tror mig kunna hitta eller ens känner mig vilja söka prinsar. Det är ju ändå nice att bli småblarig och se lite lösdrivande folk omkring sig. Och till det höra lite livemusik, för sådant står på menyn varje helg i min kommun, tack och lov. :-) Önskar er som möjligen läser här en skön helg! Godnatt!/Tette. 31 Juli 2008 - 02.00. Jodå, helgen gick i festandets tecken. Hade på lördag eftermiddag även besök av Annelie och hennes goa valp Freja. Tilly och hon kom ypperligt bra överens, men så kommer också Tilly faktiskt överens med alla hundar. Har aldrig varit med om motsatsen med henne. Jätteskönt. På kvällen sen träffade jag på Annelie igen på en lokal pub. Har umgåtts mest med syster min sedan i måndags då hon kom hem från Finland. Vi har ätit gott på uteservering (tack syster), strosat omkring bland alla båtturister, suttit och smuttat på öl (hon cider, hon är lite kvinnligare än mig, hehe), pratat, pratat, pratat och ikväll bjöd hon mig på bio (tack igen syster) - Sex & The City såg vi och näe, är faktiskt besviken. Älskar serien på TV:n men som film var den snudd på kass. Mysko att det kan bli så stor skillnad. :-O Efter bion var vi iväg för att hämta en bil jag ska låna imorgon, för att med syrran och Tilly åka iväg till någon ödebygd en timmes bilfärd ifrån mig, där det bor en kvinna som vill träffa Tilly för att se om hon eventuellt kan tänkas kunna överta henne. Hon bor på en gård med två hus, (i det ena bor hennes mor som är hemma hela dagarna), det finns inga bilvägar i närheten men en massa skog och en badstrand där även hundar är tillåtna att simma. Gården har redan en hund, en gammal tik på 14 år och där skulle då alltså Tilly kunna få gå utan koppel ute ständigt, bada, gå sköna promenader i skogarna och bara ha det gott. Men ... gården innehar även två katter och Tilly blir helt tokig bara hon ser en katt här hemma så därför är det väl rätt osäkert om det kommer att funka att ha Tilly där. Men vi ska testa, genom att besöka henne imorgon, som sagt. Det kan ju tänkas att Tilly inte reagerar likadant när katterna är på sitt revir och inte hennes, om man har tur. Och egentligen tror jag inte att Tilly är så kattilsk som hon verkar för hon har ju faktiskt träffat dotterns forna katt ett antal gånger, hemma hos dottern, och då höll sig Tilly alltid på säkert avstånd från katten. Tror hon är mest nyfiken och även kanske lite rädd för dem. Men jag håller tummarna att det ska fungera för bättre boende än så är nog svårt att uppbringa åt en hund. Håll gärna tummarna ni också. :-) Fan, har ingen fungerande kamera längre. :-( Så det enda jag kan plåta med är mobilkameran numera. Rätt usel kvalité på de bilderna och utöver det så hittar jag inte sladdfan som man laddar över bilderna till datorn med. :-O Ska leta vidare dock så ni kan få se någon form av bilder här igen framöver. Natti!/Tette. 24 Juli 2008 - 15.10. Varning utfärdas ... låååång och allvarlig text följer nedan ... ;-) Så hur ser mitt liv ut numera? Hm ... svårt att beskriva faktiskt men det mesta är kaos om jag ska vara ärlig. Inifrån och ut och allt runt omkring. Som ni kanske förstått så är jag singel sedan en tid tillbaka. Mer än så tänker jag inte säga om den saken - inte nu i alla fall. Ett och ett halvt år har jag nu pinats av allehanda helmysko fysiska plågor. Så stora plågor att jag varit och är mer eller mindre handikappad på alla möjliga vis. Det startade ju först med magmunsbesvären, om någon minns det?! Fick genomgå viiiidriga undersökningar såsom gastroskopi, matstrupstryckmätning och dygnregistrering av magmunnen - allt detta för att man skulle kunna få en syn på om en operation skulle kunna hjälpa mig för jag HAR alltså ett magmunsbråck som stökar som fan, i och med att jag belastar den så hårt då jag sjunger så ofta/mycket. De kom till slut hur som helst fram till att om jag bara ger fan i att sjunga så klarar jag mig utan operation, då en sådan bara skulle göra mig 4% bättre, kom de fram till. Utan sjungandet alltså. Och eftersom jag inte har musiken som mitt levebröd så ansåg de inte det som nödvändigt att bry sig om det faktum ATT jag sjunger mycket. Och jag har inte orkat bråka vidare med dem heller, fast jag väl kanske egentligen borde, eftersom det för mig inte är ett alternativ att sluta sjunga. :-/ Så jag sjunger vidare men med stora besvär. Nu vet jag i och för sig inte i dagsläget hur mycket av besvären som kommer från magmunnen och hur mycket som kommer av det faktum att hela jävla jag mår skit och jag därför inte får tag i kraften i rösten såsom jag brukar. Svårt att veta vad som är vad så att säga. Men konsekvensen har ändå blivit att jag inte sjunger mycket alls offentligt längre. Vilket ju är jävligt trist! :-( Har senaste året mest ägnat mig musikaliskt åt att flera gånger per vecka ha livespelningar i SL (SecondLife), men har nu slutat även med det. Inte så mycket pga rösten som av det faktum att jag aldrig vande mig vid den formen av livespelningar. Det går alltså till så där att jag sitter hemma och sjunger/spelar - via en mixer, vidare till datorn och ett streamprogram, som sen sänder ut det i SL live, på olika livemusik-venues där. Rätt häftigt i sig att det funkar att göra så, men för mig funkar det inte riktigt att inte få den direktrespons som man ju får på RL (RealLife) spelningar. Fördelen där har varit att jag spelat mina egna låtar otroligt mycket, vilket jag inte gör i RL, eftersom folk mest vill höra covers, tyvärr. Så på det viset har det ändå gett mig en hel del att göra SL-spelningar under ett års tid. Och att bryta upp relationer är jävligt bra för musik-kreativiteten. Har skrivit minst fyra låtar de senaste månaderna, om inte fler. Synd att det ska behövas (för mig) sådan form av "downkänsla" för att jag ska få inspiration och behov av att skriva musik bara. Hur som helst, tillbaka till de fysiska plågorna ... Jag har pga. mina symptom gått igenom många fler undersökningar än den av magmunnen. Har gjort lungröntgen ett par gånger, en KOL-undersökning, fått svalgsystemet undersökt och filmat, och även stämbanden. Har vidare varit till hjärtspecialist och där gjort både viloEKG, ultraljud av hjärtat och även ett arbetsEKG. För den som inte gjort ett sådant kan jag förtälja att man alltså får sitta på en träningscykel och pressa hjärtat till maxbelastning - medan hjärtspecialisten står bredvid och hela tiden kollar EKG:et. Jobbigt som FAN! Jag har ju knappt rört på mig ett skit på hela den här tiden jag varit "sjuk", plus att jag fortfarande röker som en blådåre och ändå ... ändå ... kom de fram till att jag har ett friskt hjärta och helt normal kondition för en kvinna i min ålder?!? :-O Ehh .. ok - då borde jag alltså haft dunderkondis om de gjort samma test på mig för ett par år sedan, när jag fortfarande gick långa, raska promenader dagligen med Tilly?!? :-O Att jag gjort dessa undersökningar beror på att jag dels har jävligt svårt att andas stundom. Plus har som kramp i luftrören, vilket jag haft länga länge redan. Därför kollade man lungorna och KOL-symptom, men inget fel hittades där. (Dags att sluta röka innan det blir fel - ja jag vet!!) Och hjärtat ... har ju sedan drygt 15 års tid ätit en hjärtmedicin mot hjärtklappning redan, men det jag nu har är inte hjärtklappning enbart utan hjärtat stannar upp och gör dubbelslag ungefär femhundra gånger per dygn - vilket jag aldrig varit med om förut. Det är skitläskigt! Och otroligt störande för lusten och orken att leva. Ett dygn var det så svårt att jag fick ambulanstransport till akuten faktiskt. De trodde att jag fått hjärtflimmer, men EKG:et såg normalt ut kom de fram till och jag fick istället remiss till den hjärtspecialist jag sen också träffade och som alltså konstaterade att jag är hjärtfrisk men lider av så stor mängd stresshormon att det system i kroppen som ska styra sådant vi inte med vilje styr - som hjärtrytmen tex - var rubbat. Det knäppa är att jag inte känner mig stressad i egentlig mening. I huvudet menar jag. Men likförbannat beter sig kroppen som om jag var konstant jagad av en flock blodtörstiga vargar - VAD jag än tänker med huvudet. :-O Känner igen den känslan i och för sig - har mer eller mindre alltid känt den, hela livet, bara det då att kroppen hittar på nya sätt att visa det för mig rent konkret. Sista ett och ett halvt året har den dock tagit i rejält i visandet. Först kunde jag inte svälja på ett halvår eller så och gick ned 20 kilo på kuppen. Sen blev det lite bättre och drygt hälften av kilona återvände snabbt, men istället kunde jag inte andas och hade ständig vrålkramp i luftrören och när det sen också lade sig en smula så började hjärtat härja med sina otaliga, dagliga oregelbundna slag - och det är väl där jag är nu ungefär. Kroppen har alltså totalt tagit över allt i mig, det finns inte ork/tid över för mig att ens försöka leva "normalt". Men jag har ändå nu, sen jag blev singel igen, tvingat mig själv att försöka. Har festat massor ... hm ... Och med det intagit alkohol i rätt stora mängder och det lustiga är att ... när jag gör det så lugnar sig hjärtat och blir snudd på normalt igen en stund. Vilket då ändå tyder på att det är stressrelaterat, när skallen slappnar av så gör kroppen det också, men ... jag kan ju för fan inte vara konstant packad för att kunna få kroppen i ro. Tyvärr. :-O ;-) Nej, jag skulle nog helt klart ha mått bra av en hederlig lobotomering! Och de antidepressiva - som jag inte äter längre och förmodligen borde äta ... - funkar väl lite som en lobotomering. Problemet är ju att jag dels går upp hur mycket som helst så fort jag börjar med dessa mediciner, dels försvinner mycket av min kreativitet med dem, eftersom jag kreerar utifrån ångest och behov att dämpa ångest, om ni förstår hur jag menar. Har ändå ett halmstrå kvar att gripa innan jag ger upp och återupptar medicineringen och det är den enda form av terapi jag hittills inte gått i - Kognitiv terapi. Startar med den i mitten av augusti och hoppas att det ska kunna hjälpa mig att stå ut med tillvaron utan mediciner. Jag ska inte gå i den vanligaste formen av denna terapi dock - den Kognitiva beteendeterapin alltså - den är mer till för människor med specifika fobier av olika slag. Och det har inte jag. Jag ska gå något som heter Kognitiv psykoterapi. Försöker även få Tilly till ett annat hem. Jag har helt enkelt inte ork nog till att ensam aktivera henne. Varannan vecka är jag ju helt ensam med henne, de andra veckorna bor visserligen sonen här men han har inget intresse av att pyssla med hund på mer allvarlig basis och det ska han inte behöva heller. Hur som helst har jag kommit fram till att det är oerhört egoistiskt av mig att behålla henne, trots att jag känner att jag inte orkar och märker att hon inte mår bra av den brist på fysisk stimulans hon nu får leva med. Tilly fyllde tre år förra veckan förövrigt, så hon har ju en hel del aktiva år kvar och bör få leva ett mer innehållsrikt liv än jag kan erbjuda henne i solotillstånd. Så jag har kontaktat hundskyddsföreningen för att genom dem få hjälp med att hitta ett lämpligt hem åt henne. Känner att jag varken kan eller vill försöka på egen hand. Vill få lite mer trygghet i att hon faktiskt kommer till ett bättre hem, med mer aktiva ägare och det känns det som att jag inte är säker på om jag på egen hand ska försöka hitta något. Hundskyddsföreningen fungerar som en länk mellan mig och eventuella intresserad övertagare. De sköter alltså den första kontakten och eftersom de är mer luttrade i vad man ska fråga efter osv så vill jag ha det på det viset. Så vi får se om vi hittar något lämpligt hem åt Tillygumman. Det är med stor sorg i hjärtat jag kommit fram till det beslutet, att inte ha henne kvar! Känns lite som att lämna bort sitt eget barn, men vad fan ... det går ju inte att ha det såhär heller, hon mår dåligt och jag mår dåligt av det. Hoppas, hoppas att det löser sig på den fronten i alla fall! Sonen har nu kommit hem igår kväll, efter två veckor nästan i Hangö, Finland. Själv fick jag inte möjlighet att åka dit alls denna sommar. Det funkar inte varken praktiskt eller ekonomiskt tyvärr. Men är glad att sonen kom iväg i alla fall. Han har förresten fått igång sitt eget sjungande/spelande/komponerande rejält på sistone, vilket gläder mig mycket! :-) Igår kväll satt vi i timtal och sjöng och spelade ihop. Kul! :-) Och i förmiddags stack han vidare igen, till sin far, för att tillbringa lite semestertid där också. Med andra ord - bara jag och Tilly hemma igen och på vardagarna står jag ut men jag står fan inte ut att sitta här ensam på helgerna längre. Det går bara inte. Så även idag och säkert även imorgon, ska jag återigen bege mig till någon pub, inta lite öl och sugas in i en tillfällig, fejkad känsla av lite mer harmoni - inifrån och ut. Må gott gott folk, om det nu fortfarande är någon som tittar in här. ;-)/Tette. 23 Juli 2008 Nej, någon regelrätt dagbok kommer inte detta att bli igen! Kommer här, när lusten faller på, lägga in en del trams och tankar/känslor för stunden. Ni kommer kanske inte ens förstå allt jag säger/menar men då är det inte meningen att det ska vara mer redigt och jag kommer då alltså inte heller att förklara något mer ingående än det jag skriver ned här, punkt slut. Börjar det första tramset med att lägga in en "fråge-lista" jag hittade hos systerdottern Saija igår natt och därefter en fån-rolig pryl jag hittade hos Annelie.
Utöver detta vill jag bara säga att näe, "stan" är inte alls full av vatten, som Broberg sjunger - den är full av grisar. Nu ska jag städa lite, sonen kommer hem från Finland imorgon och Tilly fäller som en tok - något radikalt i städväg måste göras omgående. /Tette. |
||||
|
|
||||
| *** © Tette Merio *** |
