Utomkroppsliga upplevelser

Minns inte riktigt när och hur det började men jag tror att det var då jag som liten flicka tvingades finna ut ett system för att stå ut med tillvaron. Man tycks svävar ut ur sin kropp, lämnar den så att säga och därmed är också kroppen utom all fysisk känsel. I mitt fall har färden inte gått så långt eftersom jag alltid upplevt detta fenomen som väldigt skrämmande.

Vad som sker är ungefär detsamma som man kan läsa om då folk varit nära döden, dvs. man ser sig själv utifrån. Det sägs att man i princip kan färdas iväg hur långt som helst om man tillåter sig själv att göra det.
Själv har jag inte tillåtit mig själv att färdas längre än inom det rum jag befunnit mig i. Får alltid en känsla av att jag inte ska kunna återvända till kroppen vilket gör att jag mer eller mindre drabbas av panik.

Många med denna svävarförmåga upplever fenomenet i tillståndet mellan vakenhet och sömn. För egen del kan de inträffa i princip när som helst, till och med när jag är fysiskt aktiv, typ mitt under en promenad.
Det gör ju att jag tycker mig totalt tappa markkontakten, det känns som jag svävar någon meter från markytan och som om fotsulorna var utan känsel.
Eftersom jag upplever detta som obehagligt så brukar jag, så fort jag känner att det är på väg att inträffa, tillfoga mig själv någon form av smärta - nypa mig själv i benen oftast - för att stoppa svävandeprocessen. Det tog många år innan jag ens lärde mig att stoppa detta - tidigare svävade jag bara iväg, vare sig jag ville eller ej.

Önskar ju att jag kunde känna mig så trygg i händelsen att jag kunde tillåta mig själv att sväva iväg för att se vad för spännande det kan föra med sig. Kanske jag kan göra så en dag?!?
Obehaget jag känner hör nog starkt ihop med det faktum att jag inledde dessa turer i samband med panikartad förvirring ...

Tillbaka

*** © Tette Merio ***