Andekontakt, eller kontakt med hjälparna som jag hellre vill kalla dem, är något som ingår i min vardag. Jag har en, ibland ett par väsen ur "andevärlden" som ofta tar kontakt med mig och som jag själv kan kontakta vid behov. Enligt min syn på saken, (och deras förklaringar för mig), finns olika livsformer indelade i olika skikt. Vad som händer då denna kropp dör är att man förflyttas in till nästa skikt och en annan form av liv. För en del av oss går det att tankemässigt kommunicera mellan dessa skikt.

Det är på det viset man kommunicerar med andeväsen - genom tankarna. Man behöver alltså inte prata på normalt vis och inte heller hör man deras tal utifrån så som i skräckfilmer. Denna kontakt har för mig ökat med åren, förmodligen för att jag slutat försöka mota bort den?!

Ibland ser jag dessa andeväsen, ibland hör jag dem bara. De gånger de syns så finns de uppe i mitt högra synfält - som i en annan "synkanal". Vet inte hur jag bättre ska beskriva det. Jag kan alltså inte titta rakt på dem, eftersom de hela tiden befinner sig där till höger.

Varje levande väsen har alltid minst en hjälpare vid sin sida - oftast ett väsen man inte känt i denna livsform. Vid behov kommer fler hjälpare till ens sida och då ofta själarna från människor man känt tidigare. Utöver "mina" egna hjälpare kan jag märka av andras/andra omkring mig.

Kan förövrigt säga att jag ALDRIG råkat på ett andeväsen som skulle varit ont på något vis! Tror inte på ondska som en kraft med egen makt, tror att ondskan uppkommer ur våra hjärnor, enbart grundat på rädsla. De andeväsen och/eller ting som nu ändå känns negativa känns så för att de inte är i ro, och/eller för att DU blir rädd, ingenting annat!

Tillbaka

*** © Tette Merio ***