|
Min översinnlighet har jag ärvt av min mormor. Som vilken annan ärftligt betingad egenskap som helst går även detta över från generation till generation. Alla har väl en viss dos av denna egenskap men precis som med t.ex. musikalitet, språköra, matematiskt sinne, osv. så är även översinnligheten något som är mer utvecklat hos vissa. Man kan naturligtvis träna upp den när man väl fått tillgång till dess knutpunkt, men ... man kan inte läsa sig till det genom litteratur och/eller kurser. Det går heller inte för någon annan att lära ut "magi" - vad som fungerar för en fungerar oftast inte för en annan.
Skrämdes som yngre av denna översinnlighet. Att färdas ut ur sin kropp eller komma på sig själv med att tala med väsen ur andra livsformer kan ju få en att tro att man är smått galen, men jag har med åren lärt mig att både hantera och uppskatta det och jag känner mig berikad och privilegierad även om det finns stunder då jag önskar att jag var mer "normal". För mig är inte frågan om jag tror på det översinnliga eller inte, eftersom jag levt med dessa fenomen hela livet. Det är nämligen en fråga jag ofta får och känner vanmakt inför. Jag kan inte ideligen ifrågasätta mina egna upplevelser utan måste acceptera att jag är som jag är och upplever det jag upplever! Jag har från början aldrig försökt mana fram detta och de som använder sig av fåniga ritualer och dramatiskt svamlar fram obegripliga besvärjelser har enligt mig inte den översinnliga förmågan "på riktigt". Ser dessa människor mer som en produkt av mode eller som irrande, sökande omkring efter någonting att "tro" på! Idag verkar det ju vara på modet att kalla sig häxa ... Att jag överhuvudtaget använder det ordet beror på att andra kallat mig det sedan jag var tonåring, och även om det av vissa varit menat som ett skällsord har jag alltid tagit det som en komplimang! |
