You can´t buy magic, it´s in you! (Skrivet 2004)

Tänkte göra Jerry glad idag och ta upp lite kring det här med min "översinnlighet". ;-) Som någon kanske läste i min "vanliga" gästbok, så känner jag dock att ämnet är mer privat för mig än ämnet sex! Hur förklarar jag det då?!? ... Jo, sex är mer av njutningsfull lek, medan "översinnligheten" är något jag inte väljer, utan finns där ändå, vare sig jag vill eller inte.

Har haft den inom mig sedan jag var barn, men inte förrän som vuxen tog den riktigt fart. Känns som att den växer och växer för varje år som går - speciellt min förmåga att känna närvaro från själar ur nästkommande sfär - (människor som i detta liv redan dött alltså) ;-). Går in på detta lite längre fram i kalendern. Idag tänkte jag "bara" klistra in vad jag nyligen skrev till en tjej som undrade hur man ska bära sig åt för att "bli en häxa".

"Det går INTE att lära sig magi/finna kraften/översinnligheten inom sig genom att läsa sig till det i böcker.
Det har heller ingen som helst betydelse VILKA stenar/rökelser/ljus/kristaller etc. man använder sig av - det kan man bara genom sig själv känna sig till!

Det kan alltså funka lika bra med en vanlig gråsten som du hittar på marken, som med en dyr sten du köpt på någon "flumaffär". Det är vad DU känner för tinget du ska använda som hjälpmedel som är det viktiga!!

Strunta i vad som står i böcker, strunta i vad andra säger att stenar och annat har för betydelse för det fungerar inte på det viset!!
Kraften kommer inifrån dig själv, du måste först av allt leta upp den - träna på att "känna/se/höra" sådant som inte tydligt ändå finns där, så att säga. Lära dig att "sålla" bort sådant som är dina egna önskningar/tankar och sådant som faktiskt "kommer till dig" genom översinnligheten. Det tar många år att lära sig detta, i alla fall gjorde det det för mig.

Det är DU som står för magin/kraften - det är DINA ord, (då/om du bestämmer dig för att utöva tankekraftsmagi), DINA ting som är avgörande för DIG!! Mycket av sådant du kan läsa om/se på TV:n osv. är oftast bara larv och båg! Och sådant du hör att andra använder sig av fungerar bara på dem - man kan inte kopiera "översinnlighetsfärdigheter" av andra!"

Japp, det är vad jag anser om detta med den inre egna kraften! Ju mer man söker den utifrån, ju mer intryck man tar från andras sätt att utöva "magi" - ju mindre lär man sig om ämnet för egen del. Själv läser jag aldrig böcker om något som har med "översinnlighet" att göra, och har aldrig gjort. Vill inte "störa" min egen kraftförmåga. Vill VETA att det jag känner/ser/hör kommer från MIG och inte från intryck av andras upplevelser!

Att jag kallar mig "häxa" beror enbart på att andra kallar mig det så ... benämningen som sådan är helt betydelselös för mig egentligen! ;-)

Mer om "översinnligheten" så ... Det mest framträdande av mina "förmågor" är detta med daglig kontakt med själar från nästkommande sfär. Vill börja med att säga att jag inte ids lägga ned energi på att få någon annan att tro på det jag upplever - för mig är det inte ens bara fråga om att tro att det är sant - för mig ÄR det sant! Och för mig är det så att jag vill påstå mig VETA en del om vad som händer oss efter att vi dött i detta liv.

Jo, så högfärdig vill jag vara - och inte alls av ren högfärdighet, utan av det faktum att jag så gott som varje dag har dessa själar omkring mig och de har berättat så mycket för mig att det för mig är fakta och inte en tro längre. Jag har ju att välja på att antingen tro att jag själv är totalt galen - eller att tro på att det jag upplever är verkligt. Jag har som ni då förstår valt det sistnämnda, även om det tog ganska många år innan jag gjorde så ...

Riktigt ordentlig andekontakt fick jag 1994. Och med ordentlig menar jag att ett regelrätt samtal utspelade sig mellan mig och en själ. Innan dess hade jag visserligen känt av närvaron från själar, men inte så tydligt och direkt som sedan blev. Kan ju erkänna att jag blev både förbryllad och lite orolig när detta skedde denna första gång. Trodde knappt själv på det som hände, men samtidigt var hela prylen så uppenbar och tydlig att det inte gick att bara sjasa bort den som fantasier.

Vart eftersom åren gått så har själakontakterna blivit fler, tydligare och även ändrat form en del. Periodvis kan kontakterna vara så intensiva att de nästan irriterar mig - stör mig i mitt dagliga liv, så att säga. Men oftast är det bara trevligt och i lagom doser. Av någon anledning så sker de flesta diskussioner mellan själarna och mig då jag sitter på toaletten. hehe Antar att det är ett ställe där jag är så pass mycket ifred och ickekoncentrerad på annat, att jag har lättast att "snappa upp" själarnas närvaro där?! :-)

Jag har aldrig själv försökt att kontakta dessa själar - det är alltid de som kontaktar mig. DE bestämmer när och om de har lust att "prata" med mig, det är inget jag kan styra över. Måhända är det något jag skulle kunna träna på att kunna, men jag har inte känt något behov av det ännu. Känner inte att jag behöver MER av den "översinnliga" varan - det är alldeles tillräckligt som det är.

Visst har det hänt att jag rådfrågat dem kring olika saker, men det är inte så att jag kan förvänta mig ett svar. De svarar om de har lust! Det händer också ganska ofta att de svarar på något jag frågat långt, långt senare. Väldigt ofta händer det också att de förklarar/berättar något för mig som jag inte bett om att få veta. Som t.ex det här med hur döden för oss övergår till en ny form av existens i nästkommande sfär. De har förklarat vissa saker så in i minsta detalj att jag som sagt bara inte kan tro att det inte skulle vara ren och skär fakta jag får.

Ett samtal med en själ sker telepatiskt - man hör alltså inte röster ut i rummet och inte heller pratar man själv med hög röst, utan bara genom tankar. Tidigare såg jag alltid dessa själar högt uppe i höger hörn av synfältet. Det gick så att säga inte att titta direkt på dem, vände jag blicken uppåt så var de likförbaskat uppe i högra hörnet av synfältet. Såg dem som någon slags människoliknande skepnader.

På senare år har jag sett dem så som de ser ut i sin nuvarande skepnad - som ett lysande klot med en liten svans efter sig. Ungefär som en glödande jättespermie! ;-) De har olika nyanser - allt från klart blått till nästan genomskinligt vitt. Har frågat dem om färgerna betyder någonting, men än har jag inte fått något egentligt svar, så jag fortsätter att vänta på det. :-) Anledningen till att jag inte såg dem så från början var för att jag inte var mogen då till att förstå vad jag skulle ha sett, har de förklarat för mig. :-)

Reinkarnation har jag aldrig trott på, förrän jag för några år sedan blev kontaktad av min bortgångne styvfar och han förklarade det hela för mig. En lite lustig sak i det hela är att min styvfar själv i detta livet inte trodde ett smack på någon fortsättning efter döden. Men nu är han där och har förklarat massor för mig. Utöver det så kontaktade han mig även innan lille Elvis föddes och berättade för mig om både hans kön och vilken själ som skulle födas igen i hans kropp. Har dock - med hänsyn till vissa personer - ingen lust att gå in på det vidare här.

Hur som helst - styvfar min förklarade att detta med att födas igen, hit till vår levnadssfär, är något en själ själv avgör om den vill göra eller ej. Och även i så fall NÄR den vill det och inom vilken själakrets den vill det. Alltså ... samma själar brukar se till att ständigt vara tillsammans - från livsform till livsform. Därför är det oerhört vanligt att man inom samma släkte bara byter roller, så att säga. Att ens mormorsmor, t.ex blir ens barnbarn in nästkommande liv. Som sagt - det väljer man som själ själv, tydligen.

Trots att jag ju tycker mig ha fakta kring mycket om döden och nästkommande livsformer, så finns det massor kvar som jag inte har förstått riktigt. Som jag har frågat om men inte fått svar på. T.ex om det finns någon slutpunkt någonstans? Jag menar ... någon form av slutmål!? Kanske jag inte får svar på allt av någon anledning som t.ex att jag som själ i denna livsform här och nu inte ska veta allt. Inte skulle må bra av att veta allt? Jo, tror att det kan vara så.

Det är väl också lite den känslan som får mig att inte be dem om råd och hjälp i onödan. För att jag känner att OM de anser att jag behöver den hjälpen och/eller skulle må bättre/bli gynnad av den hjälpen, så skulle de självmant ge mig den, utan att jag behöver be om det. Jag vill inte be om det - och det beror nu inte på stolthet utan helt enkelt på att jag instinktivt känner det som fel att göra så. Jag är tacksam för den upplysning/den kontakt de väljer att ge mig och kräver inget mer från dem.

Ja, skulle ju kunna sitta och skriva en vecka i sträck om allt jag fått veta/känna/uppleva kring detta ämne, men ... det här får räcka för idag. Kanske får det till och med räcka överhuvudtaget. Känner inte att det ger mig särdeles mycket att skriva om mina upplevelser. Känner generellt att jag vid berättande av detta oftast får så mycket skeptiska frågor att jag så att säga mest bara blir trött. Jag kan ju inte bevisa att det är som jag säger och därför känns det oftast bara tröttsamt att diskutera "översinnlighet" med människor som inte själva upplevt detsamma, tyvärr.

Här kommer helt ostrukturerat kring tankar/upplevelser, så risken är väl att det blir lite rörigt. Känner hur som helst att jag inte orkar/kan/vill strukturera upp det, utan det jag skriver får komma utifrån min omedelbara tanke bara. :-) Hoppas ni ändå begriper något av det! ;-)

Människor tror att jag är intresserad av det översinnliga. Det är jag faktiskt inte! Ett intresse är något man väljer och gillar att odla/pyssla med - jag har inte valt översinnligheten och jag "pysslar" inte med den heller. Den bara finns där ändå, så att säga, som en del av mig och mitt liv. Därför har jag alls med det i min hemsida - för att det är en bit av mig som är så pass omfattande att det skulle kännas fel att inte alls nämna det.

Men från det till att gilla att diskutera översinnligheten är det ett stort steg. OM jag trodde att det fanns något bra syfte med att diskutera det och/eller berätta för andra om vad jag får veta/uppleva, så skulle jag förmodligen också prata/skriva mer om saken. Men jag känner inte att det är så. Tänker väl också som så att OM det nu vore något som var väldigt viktigt för folk i allmänhet att känna till, så skulle vi vara betydligt många fler som har denna förmåga.

Jag tror alltså inte att det är något egentligt viktigt. Det råkar bara vara så att vissa av oss har en slags "port" öppen till sådant inte alla kan se/höra/förnimma. Och dessa andeväsen finns såklart inte enbart runt mig och oss andra med den inbyggda portalen - det är bara så att andra än vi inte märker av det. Inte så konkret i alla fall.

Ofta vill ju ändå människor prata om det översinnliga med mig, såklart. Jag tar ju som sagt själv upp det då och då ... Men jag känner varje gång att det liksom blir ett samtal på så olika plan att jag bara finner det tröttsamt. Känner att den jag pratar med oftast ju inte har de upplevelser som jag har med sig och istället pratar utifrån vad den tror om översinnligheten. Eftersom jag istället dagligen upplever den så är det för mig ingen tro utan en vetskap och ja ... kan ni förstå då att samtalen blir lite konstiga för mig? Känns lika fel som att jag skulle samtala med en färgblind om ifall en boll var blå eller röd, eller kanske mitt emellan, när JAG klart och tydligt SER att den ÄR blå. Gick det att begripa den liknelsen? ;-)

När jag får rena upplysningar om saker och ting från själarna så brukar det ofta gå till som följande. Får först en stark känsla av någon slags ... bortdomnande, och därefter blir det som en snabbspolande film inom mig, där jag ser/får veta saker och ting. Jag kan inte med vilje stänga av "filmen" - har försökt några gånger, när jag fått "se" sådant jag inte vill se, men det är inte möjligt helt enkelt. Det "rullar på" tills informationen är färdiglevererad.

Ett exempel på tillfällen då jag velat kunna stänga av är när jag fick se hur gamla människor i min släkt skulle bli. Otroligt obehagligt! :-/ Det gick till så att jag plötsligt, då jag satt på passagerarplatsen i en bil, fick upp en syn på mina nära - därefter fokuserades synen på var och en av dem och samtidigt gick det som en löplina längsmed en slags årssticka (svårt att beskriva det bättre än så, tyvärr) som då stannade på den ålder den personen kunde tänkas uppnå. Och så vidare till nästa person och nästa, osv. Det var hemskt faktiskt.

Det kan ju då låta som att dessa själar är elaka som låter mig se detta, men jag känner som så att vissa ting ser/märker jag utan att de direkt har för avsikt att visa mig det. Mer som att "portalen" står lite mer vidöppen vid vissa tillfällen än annars och att det då kan hända att jag får information som de inte tänkt sig att jag skulle ha. Förstod ni något av den beskrivningen? Alltså ... det är så att säga inte enbart själarna som avgör hur mycket inblick jag har/bör ha, utan vissa ting kan jag se/känna ändå. Kanske jag omedvetet denna gång med årsstickan tänkte något om livet/döden och vips kom detta fram?!? Jag vet inte - har inga bra svar på det - vet bara vad jag upplever.

Jag vet idag att jag tidigare varit mor åt min egen mormor. Strax efter hennes bortgång (för drygt ett år sedan nu) hade jag extremt mycket närvaro från henne och bland det första hon sa - då jag använde ordet "mormor" i mina tankar - var att jag inte skulle fortsätta säga så eftersom jag varit hennes mor långt innan hon var min mormor. hehe ... Kändes faktiskt lite komiskt, för hon lät lite som en tjurig unge då hon sa detta. ;-) Och i och med det så vet jag också att jag i mitt förra liv dog väldigt ung - bara 39 år gammal - och att det såklart kan ha en viss påverkan till att jag i detta liv lidit så mycket av dödsångest.

Vill lite snabbt ta upp en annan sak kring själar - det finns inga ONDA sådana! Det är min absolut fasta övertygelse. OM människor uppfattar det så, så beror det antingen på att de av rädsla blandar ihop förnimmelse-upplevelsen med den egna skräcken inombords, eller så handlar det om själar som av en eller annan anledning är lite rastlösa/oroliga/ledsna/barnsliga. Jo, låter nog skumt kanske, att de skulle kunna vara barnsliga, men faktum är att det lättsinne som verkar finnas i nästkommande sfär känns lite barnslig. ;-) På ett bra sätt alltså. :-)

När jag nu skriver om detta med avsikt att andra ska få ta del av det så känner jag mig oerhört kluven. Som sagt - kan inte se något direkt syfte med att berätta om min översinnlighet. Visst förstår jag att man kan vara nyfiken på den, men ändå ... tror nu inte att någon egentligen blir direkt gagnad av det jag säger, mer än som ren underhållning då, möjligtvis.

Känner även att mina upplevelser nog inte är det folk i allmänhet upplever och därför blir känslan, då jag pratar om det, lite som så att jag känner mig ifrågasatt och borde kunna bevisa att detta märkliga som jag berättar om verkligen är sant. Och då jag ju inte kan bevisa det, så blir det mest bara tröttsamt att ta upp ämnet.

Vill inte och tänker inte ägna mig åt t.ex spådom. Har ju gjort det då och då, men det känns instinktivt fel för mig. Det betyder ju inte att jag inte ändå kan ge människor råd om de befinner sig i svåra situationer/tankegångar, men det kan jag göra som medmänniska utan att göra en "pryl" av det, så som med spådom. Man - eller jag i alla fall - behöver inga yttre attiraljer för att kunna "känna av" människors energier. Får aldrig (tack och lov) några konkreta syner på vad människor jag möter kommer att uppleva, men däremot känner jag ganska lätt och konkret vad de har upplevt. Inte i detaljer, utan genom sorgeenergier som jag snappar upp.

Använder ibland ändå stenar/metallpinnar/pendel - men det är mer för att förtydliga för mig själv vad jag gör. Som en slags koncentrationsgrej.

Framför allt är det sorger/svåra ting hos människor jag känner av, och eftersom det inte är särdeles trevligt - vare sig för mig eller den jag känner det ifrån - så är det ingenting jag vill/orkar odla vidare på. Visserligen skulle jag kanske - om jag hade den orken - kunna hjälpa människor med att låsa upp sorger de bär med sig från sitt förflutna, men jag orkar inte. Har fullt sjå med att klara av mig själv. ;-)

Som jag skrev häromdagen så läser jag aldrig om översinnligheten - har aldrig gjort det, om man bortser från boken "Häxans handbok" som jag fick i present en gång av min mor, men den ser jag som ett ironiserande kring det här med "häxeriet". Minns förresten att jag var med i ett "häxforum" i början av min "nätkarriär" och att jag där nämnde hur jag såg på denna bok, varpå jag blev fullständigt överöst med ilskna mess från människor som då uppenbarligen tog seriöst på den. :-O hehe ... För mig känns det här med att det är lite "inne" att vara "häxa" numera som ett skämt. Larv och fantasier och för mig har det inte ett smack med översinnlighet att göra.

Tänkte ta upp det här med intimitet - kontra kontakten med själarna. Jag berättade ju häromdagen att jag tydligast får kontakt då jag sitter på toaletten (;-) hehe) och det kan ju säkert tyckas olustigt för vissa. Att de så att säga följer med en in dit. ;-) Visst har jag då och då tänkt tanken att det ÄR lite så också, men oftast bryr jag mig inte ett smack om att de är närvarande då jag gör privata/intima ting.

De känns dock inte närvarande då jag exempelvis har sex, tack och lov. ;-)

Jag har själakontakt med både sådana jag känt i detta liv och med för mig sedan tidigare helt okända. Från början var det främst de sistnämnda jag kunde förnimma. Släkt och vänner har tillkommit med åren. Kanske har jag omedvetet hållit dem på avstånd tidigare? Jag vet inte, jag vet bara att det skett en förändring med åren.

Det finns en själ jag inte känt närvaro av, trots att jag faktiskt har förväntat mig en sådan, och det är med min far. Antar att det finns orsaker till att det inte blivit så. Antar att någon, eller kanske båda av oss, inte riktigt är mogen/mogna för det ännu ... Däremot har min yngsta storasyster haft någon form av samtal med honom, efter hans död från detta liv. Han har då bl.a sagt till henne att han inte vill kontakta mig då han känner det som att han ändå inte vet vad han ska kunna säga mig som skulle kunna förändra något till det bättre. Känns på något sätt ändå skönt att veta att han - liksom jag själv - inte kan släppa det förflutna helt.

Som jag skriver i min "Magi"-avdelning i hemsidan, så ser jag på översinnligheten som vilken annan ärftlig egenskap som helst. Precis som man ärver konstnärligt sinne/musik"ådra"/matematiskt tänkande, etc, så ärver man förmågan till översinnlighet. Sen är det ju inte alls säkert att man vill kännas vid den, och då utvecklas den ju inte heller, precis som med de andra ärftliga egenskaperna jag nyss nämnde.

Vet dock att flera i min släkt har den översinnliga ådran. Ja, dels hade ju min mormor den, men även till dels mina två yngsta storasyskon och mina barn. Finns säkert fler i släkten som har den, men det är inget jag med säkerhet vet.

Jag tror att barn har den förmågan mer än andra. I alla fall mer än andra än oss som inte stängt in den. De "låtsaskompisar" som barn ofta har är jag helt övertygad om är själar de förnimmer och inte alls några fantasier. Vart eftersom barnen växer och får lära sig "normalreglerna" i livet, så dämpas och/eller försvinner förmågan helt för de flesta.

Min egen dotter var förövrigt som liten både synsk och hade kontakt med själar. Personalen på det dagis hon gick sa ofta till mig att de tyckte att hon var "läskig" eftersom hon kunde säga att det och det skulle hända, den och den skulle komma, osv. och så skedde också alltid. Hon hade en manlig själ vid sin sida som hon ofta pratade med. Hon kallade honom för "farbrorn" och pekade på honom, som om han stod där levande i detta liv. Tyvärr har hon tappat den här förmågan på vägen. Tror att hon som äldre tyckte att det var obehagligt och därmed gömde undan den. Säkert kan hon "plocka fram" den igen med tiden, om hon vill.

Även min son har visat prov på att ha ärvt översinnligheten. Jag sätter själv in det här med utomkroppsliga upplevelser i det översinnliga "facket" och dessa upplevelser har jag själv haft mycket av - dock har det blivit mindre med åren - och så har även sonen min.

Han har även känt stark närvaro från min styvfar, efter hans bortgång. Sonen stod sin "morfar" väldigt nära och det gör de ännu. Precis som med dottern verkar det som att sonen också förlorar mer och mer av sin förmåga ju äldre han blir. Kanske är det så att man som tonåring/ung vuxen inte orkar med denna "extrasinnlighet" mitt i all annan mognadsprocess man genomgår? Jag kan ju bara gå till mig själv och se att även jag hade en lång period då jag nonchalerade den. Inte förrän jag var runt 25 kom den tillbaka igen och har sedan dess utvecklats och vuxit sig större. Vi får väl se om det blir likadant med mina barn en dag? :-)

Jag satt hos min dotters far då han gick över till nästkommande sfär. En märklig, mäktig känsla att vara hos honom då. Dotterns far var ju omgift, men det råkade sig så att just vid hans sista minuter i detta liv så var det bara jag som satt hos honom.

Jag satt och höll hans hand och pratade lite tyst med honom. Sa bland annat att vår dotter skulle dyka upp vilken sekund som helst. (Hon kom sedan i samma sekund som han drog sitt sista andetag. Är helt säker på att han höll kroppen igång just för den skull - att hon skulle hinna dit.)

Hur som helst ... ungefär fem minuter innan han slutade andas såg jag honom plötsligt uppe i taket. Det märkliga var att jag först inte ens reagerade över det, utan tittade bara upp dit som om det vore den naturligaste sak i världen att se honom sväva däruppe. Inte förrän efteråt kom jag att tänka på det konstiga/fantastiska i händelsen. :-O

Då jag tittade ned på hans kropp igen, där jag satt och smekte hans hand, så såg den ganska obehaglig ut. Det såg rätt ... jobbigt ut att dö. Han hade hela tiden innan legat och blundat, men så öppnade han ögonen lite smått och då var det som en hinna som lade sig över ögonen. Hinnan såg ut att komma från yttre ögonvrårna och gå inåt, mot näsan. Lite som en reptil på något underligt sätt.

Hans andning blev även den jätteunderlig - han kippade efter luft, utan att kunna få någon. Som en fisk man slänger upp på land. Hade jag då inte haft den förmågan jag har, att kunna se själen separat från kroppen, så hade jag garanterat drabbats av panik i det läget och tyckt att det hela var HEMSKT. Men nu blev det istället så att han (telepatiskt) förklarade för mig att det som hände där i hans kropp inte bekom honom alls - han hade redan lämnat den. Det som utspelade sig i kroppen skedde per automatik, så att säga.

Dotterns far är ofta närvarande hos mig idag. Jag har betydligt bättre kontakt med honom nu, än jag hade hans sista år i detta liv. Förstår om det låter konstigt för den som inte själv upplevt själakontakt, men det är inte så konstigt ... egentligen.

Känns väldigt stort att ha fått uppleva både nytt liv (då vår dotter föddes) och övergång till nästa sfär, ihop med honom. Allt som är grunden i denna livsform, i en sluten cirkel.

Ni kanske nu tycker att detta blev en väldigt sorgsen text, men egentligen är den ju inte det. Födelse och död är ju de stora oundvikliga tingen vi alla får uppleva - i alla fall genom oss själva. Känns mer märkligt för mig att/om man undviker samtal kring detta.

Tillbaka!