|
Terapi |
| Jag har i olika perioder. sedan 14-årsålder gått i olika former av terapi. Här kommer en lista på former och tidsperioder, samt kommentarer kring dessa: |
|
|
Denna terapi gav mig ingenting alls. Tyckte vid denna tidpunkt inte själv att jag hade några som helst problem att samtala om - förutom panikattackerna, men de kom då ännu så pass sällan att jag ännu inte då utvecklat någon "förväntansångest" utan kunde helt koppla bort ångesten mellan attackerna. Anledningen till att jag "hamnade" på BUP var att min omgivning uppfattade mig som totalt likgiltig, kall och frånvarande. Minns att min mor funderade på om jag eventuellt kunde använda mig av droger, vilket jag aldrig gjort - inte annat än nikotin i alla fall. ;-) Under åren på BUP pratade jag i stort sett ingenting med de terapeuter som försökte komma under mitt skal. Minns bara att jag satt och tyckte att de alla var idioter som inte förstod ett smack. :-/ |
|
|
Jag födde mitt första barn i januari detta år, och i samband med det sökte jag för första gången själv hjälp för min ångest. Gick en korttidsterapi på 12 samtalstillfällen genom vuxenpsykiatrin. Denna manliga terapeut kom ångestorsaken väldigt nära, men innan han hann gräva fram "sanningen" så slutade jag tvärt. :-/ Dock hjälpte terapin så till vida att jag ändå på något sätt kunde fungera som mor och i arbetslivet. Levde fruktansvärt självdestruktivt under nästkommande sex år. Separerade från dotterns alkoholiserade far och träffade bara några veckor senare en tung narkoman som jag levde tillsammans med i sex år. Denna man misshandlade mig både fysiskt och psykiskt och gjorde mitt liv kaotiskt på många andra sätt också - t.ex ekonomiskt. Utöver att jag hade ett barn att ansvara för, och en sambo som tog en massa energi från mig, så startade jag eget företag och jobbade nästan jämt. Förmodligen var detta ett sätt för mig att "slippa" ta itu med det som jag under föregående terapi varit så snuddande nära - nämligen orsaken till min ångest och nu ofta förekommande panikattacker ... ?!? ... Det fanns helt enkelt inte tid/utrymme/energi kvar till egentankar. |
|
|
Träffade 1990 en man helt olik andra män jag haft. Olik på det viset att han varken hade missbruksproblem eller på något sätt misshandlade mig. Mådde ovanligt bra det året, hann också både gifta mig och bli gravid med denna man. I samband med att jag födde mitt andra barn 1991, blossade åter ångesten upp och det i ENORM styrka. Sökte åter hjälp inom psykiatrin. Man kanske kan tycka att jag nu borde mått bra, med tanke på den lugna, trygga relation jag levde i, men jag har förstått i efterhand att det var just det som gjorde att jag inte längre kunde hålla mitt förflutna på avstånd - det fanns helt enkelt nu utrymme för egen bearbetning. |
|
|
Ja, all denna behandling genomgick jag under dessa dryga tio år. Nu när jag visste vad jag exakt skulle bearbeta, vad exakt som "felades mig", så gick det betydligt lättare att gå i samtal och ta emot den hjälp jag blev erbjuden. Måste få säga att jag är oändligt tacksam för det fantastiska stöd och de fantastiska kunskaper jag fått ta del av genom psykiatrin!! Utan dess hjälp hade jag garanterat inte varit vid liv idag! |
|
|
Sedan utsättningen av sista omgången Zoloftmedicinering våren -06 har ångesten successivt trappats upp igen och de fysiska symptomen mer och mer tagit plats i min tillvaro. Bestämde mig för att försöka den enda (?) variant av terapi jag ännu inte provat, nämligen KBT (Kognitiv Beteende Terapi). Efter bara några månader blev min terapeut långtidssjukskriven efter en olycka och jag blev tvungen att byta terapeut. Vilket till en början kändes bra men med tiden visade sig inte fungera för mig alls. :-/ Blev dessutom i samma veva fysiskt sjuk på riktigt (hjärnhinneinflammation) och den segdragna återhämtningen gjorde ju inte ångesten lättare precis. Vet inte om det är jag som är allmänt trög eller hon som hade svårt att förmedla tillvägagångssättet men jag fick hur som helst aldrig någon tydlig hum om vad som krävdes av mig att göra. Tyckte jag redan gjorde precis så som KBT förespråkar, men tydligen inte för det slutade, efter drygt ett halvår, i katastrof. Dels för att min ångest tvärtom ökade markant i den behandlingsförvirring som uppstod, dels för att just den terapeuten inte levde upp till den form av tillit jag anser att man måste kunna kräva av sin terapeut för att det alls ska kunna funka med terapi så kort sagt - det blev ett fiasko och då det inte finns andra KBT-terapeuter tillhörande "min" psykiatriska klinik på orten så innebär det att jag antingen får sitta och resa till annan ort för att få terapin (vilket inte är praktiskt möjligt om man som mig lider av otaliga fysiska symptom som gör kroppen så slut att jag inte kan stå på benen ofta, kombinerat med en närmast konstant panikångest) eller får klara mig utan terapin. Har tvingats välja det sistnämnda. :-/ |
|
|
Det fungerade inte att, som i KBT:n, helt utesluta vad som varit och bara se framåt. Jag är alltför "märkt" från mitt förflutna för att det ska vara möjligt. Därför byts min terapi ut till KPT istället (KognitivPsykoTerapi) och jag får därmed också en ny terapeut. Går även regelbundet på samtal hos en psykodynamisk psykläkare. Utöver det påbörjar jag sommaren 2010 en tilläggsterapi hos en psykosomatiskt utbildad sjukgymnast. Det finns alltså en ny plan för hur jag ska försöka få kropp och själ att lugna sig och jag hoppas innerligt att jag förmår ta till mig den metoden så att jag kan få något som liknar ett liv tillbaka ... :-/ Medicinering är nu uteslutet förövrigt (skönt, så slipper jag försvara mitt motstånd till det så hårt), eftersom det nu ska gå ut på att jag ska lära mig att KÄNNA paniken/ångesten på djupet och förstå kroppens reaktioner mer påtagligt. Då kan man inte samtidigt vara "avtrubbad" av mediciner. |
|
|
Har sedan sist fortsatt min KPT-terapi en gång per vecka och även en form av mer fysisk terapi hos sjukgymnast en gång per vecka. Det sistnämnda ska utökas till två gånger i veckan framöver. Jag kan ju inte påstå att jag direkt känner mig bättre av någon av terapiformerna tyvärr, men jag ser det ändå som något nödvändigt, för att jag inte helt ska "ge upp" och stagnera. Nu "tvingas" jag ändå försöka komma framåt/uppåt, till skillnad från om jag bara skulle sitta isolerad hemma. Tanken är även att jag ska ska ingå i en slags nätterapi inom KPT under våren. Som ett tillägg till den "vanliga" terapin. Den formen är på försöksstadie i min kommun så jag ska väl fungera som en försökskanin då med andra ord. Det gör jag så gärna, Det kan ju knappast bli sämre i alla fall. Fortsättning följer ... |
|
|
Går fortsatt i både KPT en gång per vecka, plus tränar fysiskt två gånger i veckan (styrka och kondition). Ena passet per vecka avslutas med först samtalsterapi och sen antingen mindfulness eller massage/akupunktur. Men ändå - känner mig inte ett skit varken piggare, gladare eller mindre ångestfylld. Vilket får min skalle att tänka att ... nä, det är nog inte psykiskt/psykosomatiskt ändå ... jag är nog sjuk "på riktigt". Och den tanken lugnar ju knappast ångesten. :-/ jaja ... får se om jag fortsätter terapiformerna eller inte. Just nu (är dock mitt uppe i utsättning av Cymbalta och mår därigenom verkligen dåligt) känns det som att nej, jag skiter i det här nu. :-( ... Hoppas dock på att den känslan är övergående. |