Av: Tette©Merio-aug.99.
Dina sökande ögon efter något hos mig som visar att jag känner likadant som du. Din nakna, vakna blick, den som vittnar om dina innersta känslor, en öppenhet som jag bara avundsjukt och sorgset kan längta efter att våga visa. Du ser på mig, kärleksfullt, ömt och lite oroligt. Du undrar vad jag egentligen känner, jag vet att du undrar och jag förstår att du undrar. Min blick är för tillfället säkert tom, utan minsta ledtråd till mitt innersta väsen, utan minsta öppenhet, som en järndörr mellan mitt yttre och mitt inre. Hatar att känna mig som en stenstod, att vara så fullkomligt avstängd men … autopiloten är igångtryckt och jag vet inte hur man stänger av den, det görs rätt vad det är ändå, men utan min kontroll eller vilja.
Var sådan varje dag förut, befann mig i detta autopilotiska ickekännande fängelse varje dag, år ut och år in tills jag mötte dig och du med dina nakna, vakna, nyfikna och kärleksfulla ögon lyckades ta dig förbi järnporten, se in i min själ och hjälpa mig att plocka fram så många sorger som jag burit och som fått dörren att slå igen så hårt. Du såg skymtar av den rädda, ledsna lilla flicka jag bar inom mig, du tog henne i handen och sa: – Kom, jag ska hjälpa dig att hitta hem. Och vi påbörjade sökandet tillsammans. Vi har gått långt på stigen nu, oftast har du funnits vid min sida men jag har också gått med flickan själv, pratat med henne och gett henne lov att existera, att sörja och vara rädd.
Trots det så kopplas nu och då autopiloten fortfarande på, ibland då det blir för svårt, när jag inte orkar ta hand om detta barn inom mig så stängs känslorna av och jag förvandlas till en robot. Jag rör mig, utför dagliga sysslor, pratar till och med redigt men….jag känner absolut ingenting. Det är då dina ögon blir såhär sökande, du blir livrädd och jag förstår dig. Under mina känslolösa perioder blir jag också fullständigt destruktiv, både mot mig själv, dig och vårt förhållande i stort. Känner i de stunderna ingenting och bryr mig därför heller inte om vad som händer med oss. Kan då inte svara på dina frågor om kärlek eftersom en sådan känsla inte bor i mig. Och jag ser din rädsla, din oro och jag förstår att du har det svårt med att orka fortsätta din vandring med mig men…jag kan ingenting göra för att lindra din oro, vet inte var av/påknappen sitter som bestämmer tillgången till mina känslor.
I dessa avstängda stunder tänker jag att jag nog inte ska utsätta dig för min oförmåga att ge dig lugn. Tänker att det nog är bäst att jag lever ensam och på så vis inte gör dig illa med mitt till synes oberörda väsen. Säger det också ofta till dig, försöker få dig att förstå att jag inte vill låsa dig fast vid min sargade själ och min inneboende ångest. Vill ju inte göra dig illa men jag vet att jag gör det ändå. Vet att du blir rädd för min själsliga frånvaro, vet att du helst av allt skulle vilja ruska om mig och få järndörren att öppnas igen, vet att du vill hjälpa mig att bli hel. Undrar om jag förresten någonsin blir det? Undrar om jag någonsin kan släppa upp dörren helt, undrar om autopiloten någonsin går i pension??
Din sökande, öppna blick som jag i mina öppna stunder älskar över allt på jorden får mig att nästan kvävas då jag har tryck på AV-knappen. De känns då så fruktansvärt krävande, känner hur de vill in under pansarskalet, känner hur de vill ha lugnande svar på dina oroliga frågor och det får mig att känna andnöd trots att jag mest av allt skulle vilja ge dig all den kärlek och trygghet som du hoppfullt fortsätter att söka i mig. Vill verkligen våga släppa in dig, vill våga tro på att du finns där hos mig även då jag nästan kräks av äckel inför mig själv men jag törs inte, vågar inte tro på att du verkligen kan älska mig, att någon överhuvudtaget kan det och därmed är autopiloten igång innan jag hunnit blinka. Och den är igång så länge den själv önskar, utan att ta minsta hänsyn till vad vare sig du eller jag säger och gör.
Den har sitt syfte, har i alla fall haft det, den har räddat mig många gånger från att gå under, den har verkligen varit min livlina men…önskar att jag nu kunde kontrollera den bättre för avstängdheten gör även mig rädd, rädd för att jag i desperation över min oförmåga att känna ska rasera allt, skrämma iväg dig och därmed förlora din kärlek.
Så…jag hoppas att du orkar fortsätta, att dina vakna, nakna ögon ska fortsätta att betrakta mig, fortsätta att försöka nå mitt innersta, att du inte ska ge upp. Jag vet att jag älskar dig innerligt, det vet jag även under järndörren även om jag inte känner det just då så vet jag det!
/Tette.
Tillbaka till ”Skrivet”.