Av: Tette©Merio – feb-2000
En liten flicka sprang över ängen där kor betat förut, där hästar plogat och där brännässlorna nu stod knähöga. Med vana steg parerade hon mellan dem och lyckades ta sig igenom hela fältet utan att bli bränd en enda gång. Den citrongula klänningen fladdrade kring hennes knän och det långa blonda håret rörde sig över ryggen, trots att hennes mormor satt upp det högt på huvudet i en stram svans. Gårdens stora svarta katt kom med i språngleken. Katten, hennes allra bästa vän, en vän som aldrig svek, som aldrig krävde, som aldrig kvävde…
Denna syn skulle få vem som helst att känna varm harmoni, den lilla flickans lek över ängen, hennes till synes sorglösa tillvaro. Faktum är att om jag inte vetat bättre skulle jag antagit att detta var världens lyckligaste lilla tös. Älskad av alla och ljuv som en liten älva. Så oförstörd såg hon ut, så ofattbart fri från världens bekymmer och vardagens slit.
Minsta barnet av tre, dotter i en till ytan ordnad familj. Fadern, chef över en stor chokladfabrik i staden och modern arbetade skift på polisstationen, som assistent. En familj att beundra och känna avund inför.
Att kalla denna lilla tös för snäll, var en underdrift. Totalt till utan minsta besvär för föräldrarna var hon. Följsam och timid, tystlåten och artig gentemot omgivningen, en väluppfostrad flicka! Det kunde vem som helst hålla med om. Utom möjligtvis de andra grannbarnen som ofta fick sig ett tjuvnyp av henne då ingen såg och skulle någon skvallra till sina föräldrar så stod hon där så sockersöt och oskyldig att ingen kunde tro något sådant om henne ändå
Faktiskt så var flera av de andra barnen riktigt rädda för henne, antagligen därför att hon själv verkade så helt utan känsla för rädsla och därför inte gick att ge igen på. Dessa oskyldiga barnögon kunde förvandlas till smala reptilliknande streck som skrämde vettet ur traktens ungar. Denna lilla timida flicka gjorde bara det enda hon kunde för att hantera sin egen inre skräck, hon kastade den tillbaka på dem hon kunde rå över.
I hennes värld fanns inte utrymme för att ge utlopp för, eller än mindre ha tillåtelse till yttringar av rädsla, vilket med tiden resulterade i en till ytan kall attityd. I hennes värld bestod vardagen av förvirrande dubbla budskap, ord av kärlek som i handling agerades ut i form av svek, plågor och förnedring, vilket med tiden resulterade i stor brist på trygghet och tilltro. I hennes värld var själva begreppet kärlek ihopkopplat med skuld och underkastelse, något som med tiden födde svår ångest över all form av närhet.
Hennes värld, hennes verklighetsupplevelser nådde aldrig ut till omgivningen och detta resulterade i en livslång känsla av ensamhet. I hennes värld fanns en ständig oro över människans oberäknelighet. I hennes värld tassade alla på tå kring tillvarons härskare. I hennes värld var det fullt normalt så hon visste inte annat än att på barns vis ge utlopp för sin förvirring och rädsla genom att själv härska, över dem som hon kunder rå över, i detta fall gårdens ungar. I hennes värld fanns klara regler över rangordning och disciplin. I hennes värld bodde en känsla av att ständigt parera förbi brännässlornas sveda…
Som sagt, till ytan en välartad familj. Men vem undrade över varför äldsta barnet vägrade byta om till gymnastiklektionerna och vem tröstade mellanbarnet i sina ständiga gråtattacker?? Vem undrade över den glasartat, skygga blicken hos lillflickan? Om någon gjorde det, så kom det åtminstone aldrig fram, ingen vågade säga något högt.
/Tette.
Tillbaka till ”Skrivet”.