©Tette Merio 1996
Någonting märkligt hände mig idag. Något så otroligt att jag knappt kan tro på det själv…
Hunden och jag var på en uppfriskande höstpromenad. Luften var klar och kylig och lätt att andas. Skogen såg ut som en jättelik färgpalett, gult, rött, brunt och grönt i alla tänkbara nyanser. Det hade regnat mycket den senaste tiden så marken var sumpig och mossig. Små miniatyrsjöar hade bildats här och var och däri flöt färggranna löv omkring som små båtar på drift. Den speciella höstskogsdoften trängde upp i mina näsborrar som en ångande gryta av svamp och övermogna örter. Både hunden och jag älskar denna årstid och tacksamma för att den heta, torra sommaren var slut, gick vi där bredvid varandra och bara njöt av tillvaron.
Plötsligt stannade hunden till och liksom lyssnade efter något som jag inte hörde. Han sänkte nosen mot marken och satte fart mot något han fått vittring på. Han var ivrig och målmedveten där han nosande rusade fram över mossa, sten och trädrötter med mig flåsande efter. Jag hade fullt sjå med att hänga med i hans tempo och det var flera gånger nära att jag föll över någon trädrot som slingrade sig fram. Grenar piskade mot mig där jag sprang och jag hade väl kunnat ropa till mig hunden, men jag ville veta vad det var han sökte. Jag tänkte att det förmodligen var ett djur av något slag som lockade honom, men aldrig hade jag sett honom så ivrig som nu.
Lika plötsligt som han börjat springa stannade han nu bredvid en stor stubbe med senapsgula svampar omkring. Andfådd av språngmarschen närmade jag mig honom med förvåning… Hunden vände upp nosen mot himlen och ylade som en varg i fullmåne. Jag förstod ingenting av hans beteende…?!? Jag tänkte precis sätta mig ned på stubben för att pusta ut då jag såg att den var ihålig som en potta. Närsynt som jag är, tyckte jag mig se en syrsa i stubbens urgröpning och lutade mig fram för att se bättre. Tro det eller ej, men där satt en liten, liten gubbe och spelade flöjt på ett torrt strå. Han tittade orädd upp mot mig och jag såg att hans ena lilla fot stampade takten. Hunden ylade vidare, han ”sjöng” antagligen till den musik som ej var hörbar för ett normalt människoöra?! Jag stod som förstenad och såg från gubben, till hunden och på gubben igen. Rätt som det var släppte han strået han spelat på, lyfte ena armen som om han vinkade åt mig, och i nästa sekund hoppade han ned från stubben och försvann in under högen av löv bredvid. Jag reste mig och märkte nu att hunden slutat yla och redan börjat nosa sig tillbaka till slingan vi kommit ifrån.
Resten av promenaden såg jag ingen färgprakt, kände ingen höstdoft, utan gick hem som i ett töcken. Hjärnan försökte smälta det jag just upplevt och hur jag än försökte att på mänskligt vis hitta något logiskt i det hela, så gick det ju inte. Hunden däremot traskade oberörd vidare. Nosade på allt som vanligt, utan en tanke på att något märkligt skulle ha hänt. För honom finns inget normalt eller onormalt, inget logiskt tänkande rubbar hans förnöjsamma tillvaro eller får honom att fundera över om den lilla gubben varit verklig…
Du tror inte på denna historia, eller hur?!?! Det förväntade jag mig inte heller att du skulle, men håll med om att visst är det konstigt att vi människor är så logiskt och vetenskapligt bevisligt begränsade att vi inte tror på någonting som inte går att förklara på ett ”vettigt” sätt. Det är synd för jag tror vi missar mycket!
©Tette Merio
Tillbaka till ”Skrivet”.